Afrika

Ja, så har vi varit här Tanzania i snart 2 månader! Otroligt hur tiden rusar iväg. Vi har t.o.m. hunnit leka med tanken att bli här längre. Men håller oss ändå till det som var planerat. Tanzania är nog ett så underbart land, och med små medel kan man göra så mycket.

Så vi åker hem 1.4. Vilket vi också ser framemot, att få träffa släkt och vänner. Jag fick ett jobberbjudande mitt i tanken på att bli här längre. Så nu har jag tackat ja till att börja jobba på ekenäs sjuktransport.

Tanzania är ett underbart land. Här är livsstilen så otroligt lugnt och utan stress. Ingen dagis som barnen måste rivas upp till tidigt på morgonen. Här vaknar dom, och så traskar Elena iväg till Lilly, som bor några m ifrån. Och dom får vara hemma hela dagen med Miriam. Som sköter sitt jobb som både hushållerska, och barnflicka utmärkt. Hon får Naomi att somna, äta.. sådant som för en mor kan vara orosmoment. Kring 35 grader blir det nog mitt på dagen, 2 ggr i veckan försöker vi åka iväg till TGT, (vi har inte kommit underfund med varifrån den förkortningen kommer). Det är ändå ett lite lyxigare ställe där barnen får simma, mamma träna och Oskar spela squash. Där serveras god mat, och oftast är vi flera missionärer från stationen där.

Vardagarna går ut på att stiga upp till morgon bönen kl 8. Alla anställda här på Habari Maalum, allt från snickrare, trädgårdsskötare, radioarbetare m.m samlas alltså till den bönen. Efter det jobbar Oskar med sitt, planerar undervisning eller annat. Och jag har nu försökt sitta med att planera första hjälpen som jag undervisar i åt college studerande. Man blir nog förvånad över hur lite dom kan. Största delen hade aldrig hört ordet "resuscitation", återupplivning, och råden dom gav hur man ger första hjälp i olika situationer var förvånande. Medvetslös patient skulle man försöka lugna ner och ge något kallt att dricka. Det svåra är att få red på vad orsken till denhär okunskapen är. Är det bara att dom aldrig lärt sig om sådant eller är det språket. De flesta har ju swahili som sitt modersmål, och flera pratar dålig engelska.

Loskito,

Något som är intressant är att jag fått en "konstig kontakt med en kvinna från en by som heter Loskito. Happy jobbade på Habari maalum, där jag lärde känna igen henne. Hon pratar ingen engelska och jag pratar inte swahili. Endå var det lika roligt att se henne, och hon verkade tycka det var roligt att se mig. Så for vi på gudstjänst till byn Loskito, där jag såg henne. Och igen var det lika roligt att träffas. Två söndagar åkte vi till Losktio och bägge gångerna körde vi happy till marknaden som äger rum i Ngaramtoni. Veckan efter knackade det på dörren, och det var Happy. Miriam fick fungera som tolk, så nu fick vi äntligen möjlighet att prata. Över te, fick jag en bild av vem hon är. Hon är lika gammal som jag, men vet inte när hon är född, det har hon glömt! Hennes äldsta son är 9 år gammal, och den yngsta är lite över ett, och den tredje mitt emellan.Mannen har inget jobb, och det som dom har som mat under dagen är det som dom själva odlar, d.v.s ugali och böner, alla dagar!!

Nu så frågade hon mig om jag kunde hjälpa henne med hennes "business". Att köpa in mangon och sälja dom dubbelt dyrare i Loskito. Så för 4000 shilling=2 euro. Köpte hon in 50 mangon, och 3,5 kg majs, som hon skulle mala till ugali. För att ge er därhemma en blick över hur det är för Happy skall jag försöka förklara

Happy bor ute i buschen.. där man kommer fram med bil på väldigt dåliga sandvägar. Längs vägarna ser man kvinnor och barn komma kånkande på vattenhinkar och stora korgar på huvudena. I Loskito finns ingen möjlighet till inköp. Så när då t.ex. Happy behöver tvål, som dom tvättar kläderna med, diskar med och tvättar sig själva med, eller då frukt som hon säljer vidare måste hon gå in till Ngaramtoni. Ena vägen tar 2 timmar att gå, och hemresan går hon med sina inköp ( 50 mangon på huvudet) hem. Så det ni eller vi.. Dom är verkligen fenomenala!